Hej o hoj.

Flytten är n klar och mn dotter har oxå flyttat klart.

Bara städningen kvar som jag hyrt städfirma åt. För de orkar jag banne mej inte göra själv denna gång.

Bara hoppas dom godkänner mina " lagningar " Annars blir de dyrt.

Igår var en hemskt dag, pendlade mellan tårar och torra ögon.  Grät till och med till robinson, ja då är det illa. Jag som sällan gråter numera.

Allt är bara så jobbigt just nu. Mest av allt är nog denna ensamhet som slagit till mej hårt. 

Ensamheten av att inga barn är hemma. 

Ensamheten av att gubben inte är hemma.

Trodde de skulle bli skönt utan knoddar men nu funderar jag på om jag ändå gjorde rätt. Min dotter kanske skulle flytta med.

Men å andra sidan så är hon ju stor nu och är flygfärdig.. Men tankarna går ändå.

Tur jag har min lilla hund som sällskap , veto fan vad jag gjort annars.

Pendlar mellan att vilja leva och inte leva. Kämpar för att behålla mitt liv här på jorden bland alla andra och det tar i mot kan jag lova.

Vet inte vad jag lever för riktigt just nu.

Sitter ju bara o häkar i min lgh, orkar inte ens plocka upp saker då jag vill att HAN ska vara med och göra det tillsamman med mej.

Men de går ju inte då han jobbar och nu denna vecka kör han 5 dagar.

Jag är inge bra på förhållande alls men att ha ett helg förhållande är jag absolut inte bra på alls.

Blir liksom inte han och jag. Tanken har slagit mej att bo särbo då kan man ses när man orkar och har lust och jag har mitt hem och han har sitt.

Vet inte om det skulle vara någe bättre då de är typ så vi har det nu. Ses bara på helgen. Och då är man så upptagen med varann så då har man heller inte tid att träffa vänner.

Och han är så trött så han orkar inte göra så mkt mer än och vara hemma och slöa.

Han sa själv att han ville bli mera involverade hemma i vårat hem, men hur lätt är de när han inte är här.

Jo han tyckte jag skulle ringa han och fråga om saker som jag ställer här eller där.

Äre bara jag som är surig och tycker det är besvärligt.?

Mår illa av livet. trivs inte i livet.

Kan inte andas.

Vill jag leva?

Vill jag leva?

Vill jag leva?

Upprepas de i mitt huvud.

Han säger bara att jag ska ringa nån vän, vem är vaken kl 12 på natten och vill tala med nån som bara gråter?

Jag ringde psyk igår men dom hade inte tid.

Han säger jag ska ringa psyk igen. 

Lätt och bara lämna över det på andra känner jag.

Men jag har alltid klarat mej själv, oavsett va de handlat om.  Men trodde för en stund att va skönt att alltid ha nån när jag träffade HAN. Men så var ikke fallet. 

Svårt för HAN och finnas där 24/7när han är långt bort på ett jobb som tar ALL hans vaken tid. Även när han är hemma.

Han pratar inte om nåt annat och så ringer det hela tiden arbetskollegor som vill surra skit.

Ja så ser mitt liv ut.

Känner mej sjukt förvirrad och funderar hela tiden vad jag ska göra med mitt liv?

Kidsen är ju stora så dom behöver mej inte på samma sett längre.

Hunden kan man inte hålla med hela tiden, stackars hund i såna fall.

Jobbet , ja där är jag ju inte ens då jag inte klarar av det.

Känner inget mål alls med att komma tillbaka.

Vill jag ens komma tillbaka?

Skaffa en liten till, nä det orkar jag inte med och vara ensam mamma igen för det är ju precis vad de blir av de, då han inte är hemma på veckorna. Så det är uteslutet!!

Ja så vad ska man göra med livet. Hänga med vänner?

Ja du om jag då hade så många vänner här. En som jag träffar typ varje vecka en stund med min hund och hennes hund.

En tjej till som jag träffar lite då och då men hon har fullt upp med sina kompisar och skola och jobb. Så hur ska hon hinna umgås med mej på veckorna.

Ja sen va det slut på den kretsen.

Så mitt liv  är rätt så tomt just nu.

Precis som min själ.

Jag är helt slut och tömd på energi.

Vill jag leva?